Är Svenskar dåliga på känslor?

För några dagar sedan pratade de om att filmer från USA på P3, att de är så romantiska och att de är bra på att visa romantik genom ord. Att vi inte kan det i Svenska filmer. Detta har fastnat i mina tankar.
Är vi Svenskar såna?
Har vi svårt att prata känslor? Är vi dåliga på romantik?
I Sverige ser vi oftast den där kriminalaren som löser brott, han är lämnad av sin fru eller nästan alltid varit singel, ofta alkoholproblem och svårt att låta människor komma honom nära.
Varför?
I Sverige ska man inte visa känslor. Man ska bara vara och livet är perfekt.
Ingen har bekymmer.
Det är inte korrekt att visa känslor.
Sen är det lite i hur man upplever sina känslor och vad man gör med de. Man vänder de oftast inåt i stället.
När man bör prata med de och det där med att vända de inåt är det farliga.
Jag har vänner speciellt en som jag kan älta saker ca 100 gånger för och hon lyssnar alltid lika intresserat och vänder och vrider och när hon tycker att det blir för mycket så säger hon liksom till. Men bara i rätt ögonblick. Vi har känt varann i 15 år. Samma dåliga humor och man är bara sej själv och man är accepterad för den man är. Man har sina negativa sidor, men man behöver aldrig gå tillbaka till ett samtal och tänka att undra om hon tolkade det fel osv. Vi känner varann så bra att inget kan bli fel, kanske för att vi i frågesätter varandras åsikter och tycker mycket lika.
Vi kan prata i 3 h ibland i sträck och gjort så till och från i 10 år. Beroende på vad vi har i livet. Fråga mej inte vad vi pratar om, men vi tjatar i massa.


Sen är det lika intressant att lära känna nya människor, men svårt att vara sej själv i början, vissa kan man bara vara det med. Jag är väldigt rakt fram och ibland säger jag en sak, det låter som en vinkel, men det är något helt annat. Man kan tolka saker man säger på 100 olika sätt, kanske därför vi mest pratar väder när man träffar folk. Det är så lätt att missförstå och man vill inte göra bort sej.
Jag är en människa som ställer upp 110% på de som är mej nära. I bland blir det vinst ibland förlust.
Jag kan också vara väldigt anpassningsbar och bara flyta med. Men det håller inte jätte länge, även om jag blir bättre och bättre. Det är liksom inte jag. Jag är en bra säljare och även utbildad sån.
Hade en chef en gång som hade adhd och gapade på folk. Han visste inte om det själv. Eftersom jag är uppväxt med sånt, så klara jag det bara inte. Jag säger i från, medans andra bara smyger runt som möss. Problemet är att jag vet hur man tar dessa på bästa sätt. Men jag flyter inte med i all evighet.
Min trotsiga sida säger bara NEJ, det är inte acceptabelt att bete sej så.
Jag har så pass erfarenhet av det att jag vet att de kan också.
Bara de vill!
Jag tar väldigt lätt illa upp, fast att jag ibland kan ge en fel vinkel av vad jag säger som kanske kan tas illa upp.
Jag kan ta hänsyn!! Till en viss grad, men jag kräver också hänsyn tillbaka, jag är också bara människa och ibland behöver jag space.
Då kommer jag tillbaka när jag orkar och kan.
Det krävs väldigt mycket av mej att vara med såna människor.
Jag är som sagt uppväxt med det, den där chefen lärde sej en del respekt när jag var där. :O)
Komma in och gapa när det blev fel osv...
Glöm det!
Fast det var en av det roligaste jobb jag haft. JAG var säljare på hög nivå och sålde allt jag kunde.
Jag är ingen människa man kan sätta och ha under ständig kontroll.
Det funkar inte, det går inte att kontrollera mej. Jag kan kontrollera mej själv, men ingen kan kontrollera mej, bara om jag väljer att flyta med och det är om jag känner att jag har nytta av det.
Jag gillar när man inte kan göra fel och allt bara accepteras och man accepteras för den man är.
Sen om man gör fel ska man få stöttning att göra rätt.
Så ska det funka, något annat går jag inte med på.
Förr så kämpade jag med klor om jag visste att jag hade rätt. Nu för tiden i mellan åt så orkar jag inte.
Hoppas att folk som ljuger mår sämst själva!
Tror mer och mer på karma och jag har fått bevis på karma några gånger.
Som man bäddar får man ligga helt enkelt.
Man kan inte få ur mej ett ord om vad som hänt. I de flesta saker. Jag håller tyst. Bara vissa kan lyckas med detta och de är få och då är det oftast för att jag själv vill försöka första saken. Inte bara för att ha rätt eller sätta den andra personen i klistret, förstöra för den eller annat.
Sånt gör jag inte! Inte med mening i alla fall ;O)
Men att folk ljuger för att skydda sej själv är vanligt och jag hoppas att personen själv inser att den förstör för andra.
Men ibland är man bara färdig med det och dags att gå vidare och då är det bara att låta det vara och gå vidare.
Ofta känner jag på mej det själv och sen spelar livet mej ett spratt och sen är jag på väg mot nya mål.
Nya utmaningar. Ibland behövs det bara!


Sen är det väldigt lätt att fastna i att man har otur.
Redan för ca 15 år sedan försökte jag att ändra mitt tänkande från. Jag har så otur, det är en dålig dag i dag osv. I bland hamnar man där ändå. Men livet är så att efter regn kommer solksken och efter solsken kommer regn.
Så har det alltid varit och kommer alltid att vara och vi kan inte ändra på det.
Men de dagar då det är grått, försöka få de till att vara ljus grå i stället för mörk gråa.
Försöka få det grå att i mellan åt släppa in lite ljus.
Det är bara vi själva som kan bestämma oss för det. Ingen eller inget kommer att hjälpa oss med det.

Lyckliga slut i livet/filmer

Har ett tag kollat på Gossip Girl 111 avsnitt. En serie med intriger, kärlek, men också om att de alltid ställde upp för varann. Om någon hamnade i knipa så hjälptes de åt att lösa det.
Serien var väldigt väl gjord och vunnit priser och vinner än.
Det som var det bästa var att slutet var som de brukar i livet, man blev inte lämnad i ett skimmer av ett leende för ett perfekt slut, teven stängs av och man är tillbaka i verkligheten.
Utan det fortsätter som vanligt, allt går vidare hur gärna man ibland vill att det ska stå still.
Ibland skulle jag vilja frysa tiden, sätta stopp. Att det inte händer mer saker. Eller spola tillbaka livet och bara få vara där man varit, bara för en stund.
Man uppskattar inte livet, man vet inte hur bra man har det fören i framtiden. Då kanske en nära har lämnat en eller man fått en sjukdom eller annat.
Livet fortsätter på sin stig och man kan inte göra något åt det.
Men att ta till vara på det man har och de man har är viktigt.
Inte tänka på de där små sakerna som hindrar än mycket i livet, för det kommer att bli värre någon gång och även bra i mellan åt.
Så njut av det man har inte av det man saknat i sitt liv, ska jag försöka göra.
Kommer du?